Kapitel 1. Verkligheten utanför bubblan

Jag befann mig någonstans där inga människor existerade, förutom mig förstås.

I den pyttelilla staden kallat Kronblod.

OKej, det hela började såhär.

"Jag hade alltid behövt ta mycket ansvar för både mig själv och min mamma, när min mamma helt plötsligt försvann och kom tillbaka död kändes det som om jag äntligen kunde slappna av.

Jag skulle precis ta studenten, mycket press på hjärtat.

Länge hade jag undrat vad jag skulle göra efter gymnasiet, skulle jag fortsätta plugga eller bara känna att jag kunde strunta i allt och leva lite? Jag velade lite mellan någonting som jag egentligen inte kände nåt för, mina så kallade "vänner" hade lite olika åsikter. Victor tänkte fortsätta plugga som den lydiga  marionettdockan styrd av hans mamma, Abel styrde stegen någonstans mot Asien och Lena hade tänkt tågluffa med hennes syster Clara i Italien.

Alla dom hade idéer på vad dom skulle göra, men vad skulle jag göra?

Dom tänkte strunta i livet, bara göra sånt man ville, men hur långt tid skulle det ta att komma tillbaka till verkligheten? Dom kanske aldrig skulle komma tillbaka, bara vara kvar i sin lilla bubbla som jag, men nu när jag äntligen försker spräcka den så måste jag nog stanna kvar i verkligheten."

Det var fredag, som vanligt hade inte jag planerat min kväll utan Victor och Lena gjorde jobbet åt mig. 

Vi skulle tillbringa kvällen på en av stans pubbar som heter "Pyrens liten".

Klockan tio hade vi bestämt att vi skulle ses utanför Pyrens liten.

I köket satt jag i mörkret, festklädd och tveksam om jag hellre ville tillbringa min kväll ensam framför tv:n eller med mina vänner vid stans pubb. Tveksamt gav jag mig ut i mörkret eftersom jag trots allt hade lovat Victor och Lena att komma. 

Utan för Pyrens Liten stod det en hel kö utanför, portvakterna som stod vid öppningen försökte gämt och ständigt putta tillbaka otåliga människor som frös och ville komma in.

Jag letade och letade tålmodigt efter Lena och Victor men dom syntes inte till.

Till slut gav jag upp hoppet och sms:ade Lena

;Vart är ni? Står utanför och hittar er inte:(;

;Sorry, gumman, vänta fixar in dej gratis puss;

Jag skrattade lite tyst för mig själv, Lenas romantiska sms kunde lika väl vara från en pojkvän som inte existerade.

Som en pojkvän likadan som 30 februari, det existerar inte.

Jag hörde en bekant röst och vände mig om mot ingången.

"Du ser den tjejen där", sa Lena samtidigt som hon hade lagt handen på portvaktens axel. "Det är min kompis, så skulle du kunna släppa in henne så hon slapp stå där ute alldeles ensam... plus, det är hennes födelsedag, sa Lena glatt", sa Lena glatt och pussade portvaktens ena kind lite lättsamt. Han log lite tveksamt, men gjorde ändå en gest som tydde på att jag fick gå in.

När jag var inne och skyddad från kylan skrattade både Lena och jag.

"Tack för att du fixade in mig, men vad gjorde du egentligen?" sa jag med ett flin på läpparna. 

"Flörtade lite för att få in dig gratis, men fatta det funkade ju!" nästan skrek Lena eftersom det var så hög musik.

"Han var ju typ över 40" skrek jag tillbaka. 

"Kärlek har inga gränser" sa Lena samtidigt som hon skrattade. 

När musiken hade sänkts så man kunde ha ett normalt samtal utan att skrika så gick vi ner till källaren där det fanns ett biljardbord. Där hängde Victor och hans mobil.

När vi alla hade snackat och tagit ett glas en stund slog vi oss ner i en soffa, jämte satt ett hånglande par. Vi alla flinade lite åt dom, jävla fullisar.

"Varför är det så mycket folk här?" frågade jag och svalkade mina händer mot ett glas som Victor och Lena nästan tvingat mig att dricka."Såhär mycket brukar ju det aldrig vara".

"Jodu, lilla gumman. En väldigt känd författare som heter Krom Lierski ska hålla hus här ikväll, därför är det så mycket folk", sa Lena och tog en klunk och direkt efter det gjorde hon en grimas eftersom det var så starkt. "Har också hört att några journalister ska vara här intervjua honom och ta lite bilder till tidningen. Om vi håller utkik kan vi nog få vara med på ett hörn", sa Lena och log brett med ett pärlvitt leende".

"Krom Lierski ska tydligen vara en fantastisk författare men han kan inte hålla tyglarna i styr från alkohole", fyllde Victor i dramatiskt.

När vi hade suttit och snackat strunt i över en timme tyckte Lena att det var dags att ta en tur på dansgolvet, jag sa bestämt nej, men Victor däremot. Han var nog allt lite sugen.

Dom gick upp och jag stannade.

När jag satt där i soffan kände jag mig lite övergiven.

Det hånglande paret hade lämnat deras egna hörna sedan länge sedan efter som vi kom, då ver det ju inte deras egna hörna längre.

Helt plötsligt kom det en man och en kvinna som satte sig brevid mig.

Mannen luktade starkt alkohol medans kvinnan verkade vara helt nykter, båda var helt främmande.

Kvinnan och mannen bara fortsatte att prata som omjag inte ens existerade. Men det gjorde inte mig någonting, deras samtal var rätt spännande faktiskt.

"Din senaste bok heter Det Som Inte Existerar, vad handlar den egenligen om?" , sa kvinnan med en penna och ett block i handen".

"Den handlar så klart om övernaturliga varelser som finns fast alla jävla bara inte vill tro det", sa mannen med släpig röst.

Detta måste alltså vara författaren Krom Lierski, eller det skrivande fyllot kan man också kalla honom.

Jag satt tyst brevid Krom och journalistkvinnan medans deras samtal rullade på.

"I boken så står det, att det alltså verkligen finns varelser som vi då inte visste existerade", fortsatte kvinnan. I boken nämner du också staden Kronblod mycket. DU säger att övernaturliga varleser kan ha en anknytning till staden..." sa kvinnan och fortsatte att anteckna i sitt block.

Jag hann inte tjuvlyssna mer på samtalet för Victor och Lena kom rusande mot mig, drog upp mig från soffan och ut från pubben. Allting gick så fort så jag hann inte klaga.